Tillbaka på 300km!

Jag vet att jag tjatar om det här med att räckvidden varierar beroende på temperatur, men det kan verkligen inte påpekas nog.

I vintras var räckvidden, som sämst, nere på 180km vid full laddning.

Här om dagen var den tillbaka på nivåerna den nådde för ett år sedan – runt 300km.

För mig är det här ett ytterst litet problem. Det är väldigt sällan jag måste köra mer än 10 mil i ett svep utan laddningsmöjligheter innan jag måste åka hem. Och med tanke på vad Zoen är gjord för, alltså först och främst stadstrafik, kan jag inte tänka mig att det blir ett problem för många. Men det ställer helt klart varierande krav på laddmöjlighet över året, och det är något som man som aspirerande elbilist faktiskt måste klura ut. Helst innan man kommer hem med 3% i batteriet en januarinatt, utan möjlighet att koppla in i laddning dagen efter…

Det handlar om förväntningar

Här om veckan var jag på väg hem från Motala efter att ha deltagit i halvvättern. Vi hade ansträngt oss för att hålla kostnader och utsläpp nere, mest för att se hur det skulle gå. Följaktligen hade vi lyckats lasta totalt fyra cyklar i och på Zoen, med två personer i bilen och två på tåg. 

På vägen ner hade vi stött på en trasig laddplats, vilket såklart var krångligt, men med tanke på att det inte var första gången vi laddat utmed vägen hade vi en backup-plan, och det löste sig. 

Vi räknade med att det skulle ta tid att komma fram, vilket det gjorde. Men i utsläppsfrihetens och ekonomins tecken tog vi det som en del av upplevelsen. 

Vi kunde ladda med väggladdaren där vi bodde men efter en natt hade vi inte kommit längre än till 67%, vilket inte skulle räcka hela vägen hem. Det hade vi också räknat med.

När vi, i regnet, var tvungna att lägga en halvtimme på att pussla in cyklarna så att de passade i bakluckan innan vi kunde bege oss hemåt var vi såklart inte superglada med vårt beslut men vi visste att det var något vi valt i förväg.

När vi på väg norrut svängde in på Max i Nyköping för middag nummer två parkerade vi vid laddaren som vanligt. Jag visste vilken app som skulle öppnas redan innan jag låst upp laddluckan, och inom ett par minuter var laddningen igång. Medan vi höll på dök dock en annan Zoe upp, en Aimo-Zoe.

Vi fick den uppgivna frågan från föraren om vi gillade den här bilen, och var rätt säkra på att ja, det gör vi nog. Hon var mycket mindre imponerad. Vi berättade vilken app som behövdes och instruerade i att snabbladdaren inte fungerade med Zoen. 

Mellan instruktionerna fick vi reda på att hon hade kört söderut över helgen och behövt stanna för laddning åtminstone fem gånger på vägen hemåt. Hon var långt ifrån förberedd på det. Hon hade valt bilen eftersom den gick på el, och el är mer miljövänligt än fossila drivmedel. Jag har själv kollat i efterhand – ingenstans står det att Zoen tar rätt lång tid att ladda i förhållande till en bil med snabbladdning, och att den verkligen inte är optimerad för långkörning på motorväg.

För oss som var förberedda på att det tar lång tid och är lite jobb när man åker långt med Zoe var alla problem en del av resan och något vi planerat in. För oss var det lätt att tänka ”tänk vad smidigt det varit att åka långt med en elbil som är gjord för långresor och att åka runt i stan och kortare resor med Zoen”. För henne var problemen just problem som ställde till det i hennes normala beteende när det kommer till bilresor. För henne var det mycket närmre till hands att tänka ”elbilar funkar inte”. 

Den enda skillnaden var egentligen våra förväntningar på bilen, resan och infrastrukturen.

När laddplatsen inte fungerar…

På väg till Motala för att cykla 150km (tillräckligt långt tycker jag – tror inte att jag skulle klara av 300km!) svängde vi in vid en bensinmack för att ladda, vid en laddare vi hittat med Chargemap.

Vi parkerade rätt, jag klev ur och kopplade in laddaren, tog fram laddkortet för att starta laddningen och möttes bara av ett felmeddelande – laddstationen var ur funktion. Misstaget vi gjort var att kolla laddstolpar enbart i Chargemap, inte i operatörens egen app. I den stod det nämligen tydligt att laddstolpen inte gick att använda.

Vi kollade nästa laddstolpe (först Chargemap, sen dubbelkoll i rätt app!) eftersom vi var mindre sugna på att vända om och kom fram till att räckvidden vi hade kvar skulle räcka hela vägen och ge oss ungefär 10km marginal. Med ökat fokus, mindre AC och en mental hastighetsbegränsning vid 85km/h rullade vi ut på E4 igen.

Självklart var det ett fel som vi själva kunnat undvika om vi kollat i rätt app, men det är fruktansvärt lätt att glömma. Hittills har jag inte kommit på något bättre sätt att lösa det än att INTE GLÖMMA att dubbelkolla, men en bättre koppling mellan laddnätverken och en samlande app vore definitivt välkommet.

Räckviddsångest hör vintern till

Här om dagen hoppade jag in i bilen när den stod på 100%, körde ett par ärenden och parkerade inne i stan för att ladda (platsen var ledig, jag tänkte att det var lika bra!). Kopplade in laddaren och möttes av 90% i displayen.

Jag hade inte kört särskilt försiktigt eller noggrant men hade ändå inte lyckats dra mer än 10%. En önskedröm i vintras…

För ett par veckor sedan (!), när temperaturerna här i Stockholmstrakten fortfarande låg mellan 1 och 5 grader över noll körde jag till landet och tillbaka över en dag. Resan är drygt tolv mil enkel väg och vi var tvungna att ladda en kvart i Uppsala på vägen tillbaka, trots att vi kunde ladda i eluttag under dagens gång.

Då visade räckviddsmätaren på ungefär 19 mil som bäst. I den här temperaturen ligger den regelmässigt runt 28…

Att skillnaden är såhär stor överraskar mig varje gång jag inser det. När bilen också har ett relativt litet batteri och relativt dålig anpassning för motorvägskörning (den är varken aerodynamisk eller stark som en Tesla eller snabbladdande som en Leaf, vinnare i innerstan dock!) blir det extra tydligt.

”Regenerering”

(Fint ord för motorbromsning på elbil)

Det slog mig när Anna (Grön cyklist) frågade mig om det här med motorbromsning i Zoen att det är något jag tar för givet.

Innan jag körde elbil så var jag ändå rätt duktig på att motorbromsa. Ibland var det för att jag hade en gammal bil och ville spara på bromsarna, ibland för att det är ett effektivt sätt att spara in på bränsle.

I en elbil är det lite annorlunda.

Vissa elbilar har något som brukar kallas för one pedal driving, vilket i princip innebär att när du släpper gaspedalen så används elmotorn för att motorbromsa ganska rejält. Det gör att du kan köra i mångt och mycket utan att behöva använda bromspedalen. Jag gillar det, men jag har också förstått att det handlar om tycke och smak.

Med Zoen är det inte riktigt lika tydligt. Den motorbromsar ungefär som en fossilbil när man släpper gasen, och bromsar som ”vanligt” när man trampar på bromspedalen. Under ytan är det dock samma princip: elmotorn används för att motorbromsa kraftigare, och elen som genereras när man motorbromsar går tillbaka till batteriet.

Om man verkligen måste bromsa så finns det såklart vanliga bromsar också, men jag tror inte att det faktiskt används särskilt ofta.

Hur som helst är det såklart en rätt unik grej med elbilar, och det var nyttigt att få upp ögonen för att det inte är en självklarhet att alla sitter och kollar efter symbolen vid batteriindikatorn som visar att bilen laddas när man bromsar…

Grön cyklist gästar!

Här kommer ett gästinlägg från Anna som driver bloggen grön cyklist. Anna har lånat Zoen en del för att åka på cykelresor och här kommer hennes reflektioner kring räckvidd och motorbromsning:

Vi var på väg hem från kongress, jag och John, en av Fores finfina praktikanter. Johns närvaro i bilen gjorde mig uppmärksam på två saker:

1. Att köra för fort tär något oerhört på batteriet.

Hastighetsgränser finns dessutom av en anledning. Men det är lätt hänt att låta Zoen flyga fram och förbi alla andra i dess utsläppsfria renhetsbubbla! Jo jo, men det var här som närvaron av en medresenär gjorde att jag skärpte mig och höll igen. Check, tack John.

2. Motorbromsandets effekt på räckvidden.

Yes, här har vi dagens stora upptäckt och behållning. För till skillnad från ditresans stressladdning på två ställen, så behövde vi enbart ladda på ett ställe på hemvägen, och dessutom där vi kunde göra ärenden. Så vi körde Örebro-Södertälje på en laddning, och med 55 km kvar i batteriet. Jag ville ladda upp till runt 100, då jag hade en del bilburna ärenden kvar på min lista för kvällen.

Och det var under främst den extra svängen som jag upptäckte hur motorbromsandet gjorde att batteriet laddades upp. För jag började se hur stapeln med batteriets räckvidd stannade på samma nivå ju mer jag bromsade. Den rörde sig runt nästan samma siffra. Ju mer jag accelererade, vid snabba filbyten och korsningar, desto mer sjönk stapeln. Men ju jämnare jag körde, kombinerat med ju mer jag lättade på gasen istället för att bromsa in tvärt, ju jämnare höll sig batteriet.

Snacka om bra balansterapi!

Läs mer om Annas upplevelse av Zoen här och här.

Haveri!

Ibland är man tyst med flit, ibland för att man har klantat sig…

Ett par inlägg har gått förlorade och efter allt för långa försök att återställa det som försvann inser jag nu att det är lika bra att gå vidare. Det är vår, snart sommar, och elbilandet fortsätter alltjämt.

Ett par inlägg kommer återskapas ur minne och dyka upp i ganska rask takt, men ett par får helt enkelt förbli förpassade till minnesförlust.

Polestar 2

I början av året gick jag för att titta på Polestar 2 – snart the new kid on the block.

Tanken är att det ska bli Polestars (alltså Volvos prestigemärke med fabrik i Kina) första renodlade elbil.

Det var rätt intressant. Först och främst det positiva:

Den är väldans snygg tycker jag. Egentligen är det inte mycket av en elbil på utsidan, på många sätt i likhet med vägen som Audi valt att slå in på. För den som inte vet eller bryr sig om bilar är det helt enkelt bara en bil bland många andra. Prismässigt ligger den som en helt vanlig, dyr bil.

Räckvidden den ska få hamnar bland de bättre i klassen och den kryssar i rätt många av rutorna för en modern bil.

NU till det mindre positiva, som egentligen inte ens är negativt:

Det mesta som lanseras som ”nya features” i Polestar 2 är funktioner som funnits i bilar – och elbilar – rätt länge. Att bakluckan enklare går att öppna genom att sticka in foten under bakre kofångaren (oavsett var under kofångaren man sticker in foten, till skillnad från andra bilar där man måste hitta rätt punkt) kan inte vara en ny funktion 2019. Att infotainmentsystemet har Google assistant inbyggt kan inte heller var en USP, jag har det redan i telefonen. Att bilen reagerar stegvis när man kommer närmare (telefonen är nyckeln!) är inte heller nytt, och ”man ska inte behöva en bil för att köpa en bil”-approachen med showrooms närmare innerstaden och onlinebeställning av bilar är mer eller mindre en direkt kopia av en annan stor elbilstillverkare, ingen nämnd, ingen glömd.

Så ja, Polestar 2 kommer säkert sälja okej. Den kommer förmodligen uppskattas av många. Men för att vara ett försök att slå sig in i ett premiumsegment där innovation och nytänk kring vad en bil ska vara är miniminivå är Polestar 2 så pass lite av en överraskning att jag faktiskt bli lite besviken.

Elbilar kommer inte rädda klimatet, men kanske bilismen

Jag har flera gånger fått frågan om elbilars klimatpåverkan och koldioxidavtryck. Det är en rätt komplex fråga som jag önskar att jag kunde mer om, men inte ens jag har något helt rakt svar. Hittills verkar dock de flesta studier peka på att elbilar är bättre för klimatet än fossildrivna motsvarigheter, men i vilken grad de bidrar till en positiv utveckling varierar från studie till studie.

Vad jag däremot skulle vilja diskutera är frågan om vad det är elbilen egentligen ska rädda. För mig finns det nämligen en skillnad i att se elbilen som klimatets vita riddare och att se den som bilismens nödvändiga framtid.

Jag tror att jag redan tidigare erkänt att jag är bilnörd. Jag har vid mer än ett tillfälle skrattat högt av glädje när jag med oljiga händer vridit om en nyckel i ett tändningslås och hört en motor starta efter att ha plockats isär för reparation. Jag dras också med i romantiserandet av vrålande motorer i formel ett och tycker nog ändå att bensin på sitt sätt luktar trevligt.

Just av den anledningen hoppas jag att omställningen till eldrift, biobränslen och minskat bilåkande går jättesnabbt. Många gånger har jag mötts av frågande blickar när jag sagt det, men jag tänker ge mig i kast med att förklara.

Vi har byggt ett samhälle som beror av att vi har tillgång till en ohållbar mängd energi från fossila bränslen. Det gäller såväl industriell produktion som transport och elproduktion. En av produkterna av det samhället är bilen, och jag gillar den.

Men bilen används på ett sätt som gör att den förintar sig själv – antingen genom ekonomisk kollaps, trängsel eller för att kända bränslen tar slut, och för mig personligen vore det en förlust. 

Elbilar inte per definition bra för klimatet. Det allra bästa för klimatet är nästan uteslutande att inte köpa en bil, att inte åka på en resa, att inte äta mat och så vidare, och det vi försöker åstadkomma när vi jobbar ”för klimatet” är egentligen ett samhälle där det fortfarande finns MÖJLIGHET att åka någonstans, att äta mat och att – i bästa fall – åka bil. Däremot går det inte att rädda det i samma skepnad som vi har det idag.

Elbilen, tillverkad i en ”måttlig” volym och laddad med ren el, är alltså potentiellt kompromissen mellan det ohållbara bilåkandet vi har haft fram till idag och en värld utan bilåkande. Med lite tur leder det också till att den lilla mängd brännbara bränslen vi producerar i en inte allt för avlägsen framtid reserveras för entusiaster. Att det sen också finns potential i eldrift att konstruera bilar som lever upp till vad som tidigare varit vilda drömmar är bara en bonus.

Så för mig handlar utvecklingen av elbilar och elektromobilitet, begränsningen av bilproduktion och -åkning inte bara om att uppgradera våra transportsystem. Det handlar också om att rädda förbränningsmotorn så att man någon gång i framtiden kan få trissa igång en gammal V8 med småskaligt producerat biobränsle inköpt från en hobbyaffär och förklara för en yngre person att ”det här, minsann, var det häftigaste som fanns när jag var liten”, medan hen hostar och suckar åt en gamlings oförståeliga nostalgi.