Oh the weather outside is frightful…

Men the elbil is actually quite delightful, med ett par reservationer.

I somras så tyckte jag hela tiden att räckvidden i elbilen överraskade mig positivt. Att den skulle kunna köra 300km på en laddning i verkligheten kändes orimligt till jag faktiskt såg det hända. I takt med att räckviddsuppskattningarna visade sig stämma blev jag också mer och mer orolig för att det här med kyla och snö skulle vara precis så illa som folk säger. ”På vintern halveras räckvidden!” och liknande uttalanden har kommit från både höger och vänster.

Så när jag möttes av en snötäckt Zoe här om morgonen fruktade jag det värsta. Jag hoppade in och höll andan medan displayen gjorde sin lilla dans (räknar från 0% till 100% och tillbaka ner till siffran som faktiskt gäller – något som jag för övrigt inte riktigt förstår poängen med…) och såg den stanna på strax över 80%. Räckvidden låg kvar runt 200km.

Att räckvidden går ner med i runda slängar en tredjedel är nog att vänta. För mig spelar det marginell roll i hur jag kan använda bilen, och jag tror att detsamma gäller för många andra. Det kanske helt enkelt är så att vintern är en tid när elbilsägare får ladda något oftare, och se det som att det lönar sig än mer på sommaren.

Men en lite mörk profetia har faktiskt slagit in. I somras pratade jag med en person som varit tidig på Nissan Leaf och skaffat ett exemplar av den första generationen. Ett föremål för irritation var för honom att det inte gick att ställa in temperaturer under 16° i kupén. Han tyckte att det hade varit bättre att kunna ställa in en lägre temperatur och klä på sig mer. Hans lösning var förstås att köra fläkten så långsamt som möjligt, men det som hände var att han frös och att det gick sämre att få bort imma på rutorna med den lägre fläktstyrkan.

Jag har inte haft problem med imma, och jag har inte behövt ställa in fläkten på lägre hastigheter, men det har varit kallt. Det är förstås ett medvetet val. Den lilla Eco-knappen gör att fläkten medvetet tar det lugnt och värmen får lite lägre prioritet. Metoden för att gå runt det är dock att slå på fläkten med fjärrkontrollen innan man ska åka iväg. På så sätt försvinner också all imma, utan att man bränt en droppe bensin eller diesel.

Om de krisar kan man förstås stänga av Eco-läget en stund och bli rostad för att sen slå på det igen, men allt som oftast behövs det verkligen inte. Jag fick det viskat till mig att en deltagare i KTH Mobility Pool-projektet, där användare fick testa att använda Zoens mindre syskon Twizy, att problemet på vintern egentligen inte var kylan så mycket som imman, och jag håller med: så länge imman försvinner så känns det ändå rätt varmt.

Elbilar är inte räddaren, men användarna kanske är en del av lösningen

Ibland är jag glad att jag får jobba så pass nära forskning som jag faktiskt gör. Imorse hade jag turen att få lyssna på när Joram Langbroek presenterade sin doktorsavhandling. Forskningsfrågan: hur påverkas resemönster när man byter från en fossildriven bil till en elektrisk dito?

Kort sagt så verkar det finnas en liten, men inte obetydlig, ökning av resor när man går över till el. Framför allt handlar det om att man känner sig mindre ”skyldig” till utsläpp och liknande. Titeln kommer från en registreringsskylt på en elbil, NOTGLTY, alltså oskyldig.
Dessutom finns det en tydlig skillnad i vad det kostar att köra bil per kilometer, något jag märkt tydligt själv. Det gör att man tenderar att ta fler korta resor, samtidigt som man blir glad när man får ladda gratis eller billigt vid ett köpcentrum eller liknande. En intervjuperson nämnde att det förr kändes som att pengar rann ut ur bilen från sekunden motorn startade till det att den stängdes av. Med en elbil känns det mer som att pengarna används när man kör bilen. Det här känner jag igen till 100%. Känslan av effektivitet gör att det nästan känns ”gratis” att köra elbil, vilket det såklart inte är, och det finns ett problem med den här attityden.

Elbilar råder råder bot på ett par problem; utsläpp av koldioxid och sotpartiklar minskar, ljudnivåer sjunker och det är lättare att skicka el över hela landet i ledningar än att frakta bensin och diesel i lastbilar. Elbilen råder dock inte bot på alla problem. Trängseln kvarstår, partiklar från däck och vägbana sprids fortfarande, och förmodligen i något större utsträckning från elbilar än från andra eftersom de väger något mer. Så medan en elbil släpper ut mindre koldioxid och sot, kostar mindre och känns bättre att köra så är varje elbil fortfarande en del av ett större problem: våra transportsystem och -nät är inte tillräckligt hållbara, oavsett vad bilarna går på.

En något mer positiv poäng från presentationen var dock att elbilsanvändare verkar mer benägna att anpassa sina resemönster efter räckvidd. Om du har en något kortare räckvidd så kanske du kopplar ihop flera resor istället för att göra flera enskilda: hemma-jobbet-affären-gymmet-hemma istället för hemma-jobbet-hemma-affären och så vidare. Dessutom verkar elbilsanvändare vara mer öppna för att ändra sina resvanor om de möts av smartare lösningar. Ett exempel var någon som slutat ta bilen till jobbet inne i stan, och istället tar bilen till en gratis laddstolpe på en infartsparkering och tar tunnelbanan större delen av vägen. På så sätt slipper hen betala för särskilt mycket el, samtidigt som den totala restiden blir kortare.

Det är svårt att dra slutsatser utifrån ett så pass litet underlag som en doktorsavhandling, men det var fortfarande intressant att höra ett sobert förhållningssätt till elbilar och deras användare. En av kommentarerna mot slutet av presentationerna var att det är viktigt att göra mer forskning av den här typen. Reglering av transportsektorn är fortfarande baserad på beteenden hos folk som kör fossildrivna bilar eftersom vi inte har någon som helst koll på hur elbilsförare egentligen beter sig.

Bra poäng, tycker jag.

Mer om avhandlingen finns här.

#3 Hur ofta behöver du egentligen ladda?

Det här är en fråga som ganska ofta blandas ihop med frågan om hur långt man kommer på en laddning, men den är egentligen väsensskild.

Räckviddsfrågan handlar egentligen mest om hur långt man kan köra i ett svep eller mellan laddningar. Den här frågan handlar mycket mer om vardagen med elbil.

Det enkla svaret: nästan aldrig.

Det utförliga svaret är lite mer invecklat.

Jag bor i lägenhet, vilket många lagt fram som ett oöverstigligt hinder för att skaffa elbil. Det finns ingen laddmöjlighet inom rimligt avstånd från mitt hem, så oftast står bilen utan laddning.

Men det jag oftast använder bilen till går egentligen att beskriva som det här:

  • Resor till/från landställen eller besök hos folk som bor relativt långt bort.
  • Ärenden till/från stan för att lämna eller hämta saker.
  • Joyrides/roadtrips.

I det första fallet går det nästan alltid att ladda på plats när man kommer fram, eftersom det oftast handlar om platser utanför tätorter, och relativt ofta om platser där det finns tillgång till parkering med motorvärmaruttag eller andra eluttag.

I det andra fallet finns det förvånansvärt ofta laddmöjligheter på plats när man kommer fram. Till exempel hittade jag av en slump en hel rad tomma laddplatser utanför ett byggvaruhus här om dagen. Om det inte finns så är det nästan alltid inom räckvidd för en laddning.

I det tredje fallet är det lätt att planera resan efter hur laddbehovet ser ut. Om målet inte är bestämt i förväg så kan man anpassa sig eller välja parkeringsplats med hjälp av till exempel ChargeMap för att kunna ladda när man kommer fram.

Kort sagt så ger nästan alla kategorier ett naturligt tillfälle att ladda, och så länge man försöker ta möjligheten så ofta den ges så räcker det förvånansvärt långt.

Då och då händer det att jag behöver ladda medvetet. Till exempel brukar jag göra det om jag planerar att köra en längre sträcka och ladda när jag kommer fram. Vad jag gör då är helt enkelt att hitta på en resa i en av de tre ovanstående kategorierna och parkera vid en bra laddstation, där en timme eller två räcker gott och väl för att nå full laddning.

Så svaret är helt enkelt att jag väldigt sällan behöver ladda, men att jag laddar ganska ofta.

#2 Vilken elbil ska man egentligen välja?

Om man lyfter blicken och tittar på andra bilmodeller så finns det möjlighet att komma både längre och kortare. Tesla har till exempel stora, tunga och dyra elbilar med fyrhjulsdrift och bättre utväxling för att köra på motorväg. Tillsammans med större batterier och snabbladdning så kommer man i princip hur långt som helst utan problem så länge man är beredd att stanna en halvtimme då och då. Men för de flesta, mig inkluderad, så är det helt enkelt för dyrt att köpa.

Nissan har sin Leaf, som med snabbladdning också tillåter att man laddar upp batteriet halvvägs igenom resan snabbare än vad en Zoe klarar, men de drar å andra sidan mer ström. Det gör att resan tycks ta ungefär lika lång tid ändå.

BMW:s i3 finns i ett utförande med en liten bensindriven generator, vilket gör att man kan fylla på med ett par liter bensin och köra vidare istället för att använda snabbladdning. De kostar dock en hel del mer än en Zoe, och de äldre modellerna (som går att komma över begagnade och till priser som mer liknar Zoe) har förhållandevis små batteripaket.

Oavsett vad man väljer så finns det egentligen tre saker att balansera: pris, räckvidd och storlek. Om du vill ha ett lägre pris med bra räckvidd så är Zoe ett bra alternativ. Om du däremot behöver räckvidd och storlek så kommer du bli tvungen att betala ett högre pris.

Samma sak gäller egentligen för fossildrivna bilar. Skillnaden är bara att mängden modeller som finns på marknaden är så otroligt mycket större, samt att andrahandsmarknaden har haft mycket längre tid på sig att byggas upp, vilket gör att fler saker kan vara tillgängliga till lägre pris om man kan tänka sig att göra avkall på hur gammal bilen är.

Men det finns en till sak som jag vill passa på att slå ett slag för: tänk lite bredare kring mobilitet – det finns en hel uppsjö möjliga lösningar.

En stor elbil med lång räckvidd kostar lite mer att köpa in men täcker i princip alla behov som en fossildriven bil möter. Den är minst lika stor, minst lika lyxig och kommer i princip lika långt på samma tid.

En mindre elbil i stil med en Zoe är mer anpassad för stadstrafik, normallång pendling och vardagsärenden. Men eftersom kostnaderna som finns runt en elbil är så pass mycket lägre än för motsvarande fossildriven bil (skatt, reparationer, drivmedel etc.) så tar det inte mer än ett par veckor av eldrift innan normalt bilanvändande sparat in pengar som gott och väl räcker till att hyra en normalstor kombi eller använda en bilpool för tillfällena då elbilen inte räcker till. (Enligt min snabba överslagsräkning så tar det ungefär fyra veckor att spara ihop till en helg med SUV från en uthyrningsfirma.)

Eller så lägger man pengarna på ett buss- eller tågkort och åker kommunalt oftare. Eller så kör man i ett år och använder pengarna man sparat på att köpa en bra cykel. För trots att elbilen är väldigt mycket bättre den en fossildriven bil när det kommer till att stå i kö (en elbil drar ytterst lite ström på tomgång och i ”dragläge”…) så fastnar den fortfarande i dem. En cykel, däremot, tar sig fortfarande fram vid sidan av kön.

#1 Hur långt kommer man på en laddning?

Detta är den överlägset vanligaste frågan jag fått under de senaste månaderna. Det är också den fråga som är både enklast och svårast att svara på.

Det enkla svaret: mellan 20 och 30 mil.

Det svåra svaret: det beror på.

Min tumregel: en resa på 15 mil med övernattning är inga som helst problem. Över det behöver jag börja planera.

När jag började åka Zoe så var det sommar, en av de varmaste i Sveriges historia på det. I värmen sa bilen allt som oftast att jag skulle komma runt 30 mil när batteriet var fulladdat, och förvånansvärt ofta stämde det. Siffran är inte tagen ur luften. (Till skillnad från vad som alltid tycks hända när en iPhone säger att den har 20% kvar och hoppar till 5% helt plötsligt.)

Men det varierar såklart. Zoe är inte en bil som är byggd främst för motorvägskörning. Den är relativt lätt och liten, och funkar som allra bäst nånstans runt 70km/h. En varm dag på en motorväg i 90km/h kommer man fortfarande nånstans runt 26-27 mil på en laddning, men när det blir lite kallare förväntar jag mig att det sjunker.

Men en viktigt sak att komma ihåg är att man förmodligen inte kommer vara så sugen på att köra tills mätaren visar 0 km räckvidd. I början började jag kallsvettas när räckvidden nuddade 80km, men nu kör jag utan problem ner till 30km. I verkligheten, praktiken och huvudsakligen i stadsmiljö så betyder det att jag nästan aldrig behöver stanna för att ladda under en resa. Då och då åker jag till landställen både söder och norr om Stockholm. Åt ena hållet rör det sig om 7-8 mil, åt det andra om ungefär 15 mil. Jag kommer till båda på en laddning, och eftersom jag kan ladda när jag kommer fram kommer jag också hem utan problem.

I ärlighetens namn så tror jag att en elbil med ett batteri som motsvarar Zoens 41kWh, alltså ett batteri som ger en teoretisk räckvidd runt 400km, klarar i stort sett allt normal bilanvändande helt okej. En snabb överslagsräkning säger också att pengarna en elbil sparar in i drivmedelskostnader för en pendling på ungefär 3 mil per dag i en månad räcker för att hyra en normalstor kombi inklusive en hel del drivmedel över en långhelg. (!)

Uppmuntra elbilar istället för att negga dem, eller?

Det låter som att jag blivit tränad av kommunikationsstrateger när jag pratar om hur det är att köra elbil. ”Det är så himla billigt”, ”Svårt? Nej absolut inte!” och så vidare. Men det mesta av det är faktiskt inte ens överdrifter.

Något jag inte varit helt nöjd med är dock parkeringsregler i Stockholms innerstad. Därför tänker jag ta upp det nu. 

Kort summering:

  1. Det är varken billigare eller dyrare än för bensin- eller dieseldrivna bilar.
  2. Reglerna är krångligare än för bensin- eller dieseldrivna bilar.
  3. Trots att det finns reserverade platser för laddbara bilar så känner man sig helt enkelt inte uppmuntrad.

Om den korta summeringen inte stillar din nyfikenhet tillräckligt så följer en utförlig, bitvis lite bitter, redogörelse för hela resonemanget nedan.

Fördel med elbil: det finns nästan alltid en parkeringsplats.
Nackdel: parkeringsreglerna är inte helt okomplicerade.

Först en kort genomgång av reglerna som jag förstått dem:

  • Det finns parkeringsplatser som är reserverade för laddbara bilar, alltså elbilar och laddhybrider. Vid de platserna finns alltid en laddstation.
  • Om laddstationen är av vanlig typ:
    • Måste bilen vara inkopplad i laddstationen 
    • Får en och samma bil stå parkerad på en plats max tre timmar i sträck dagtid. (Alltså mellan 07.00 och 19.00 på vardagar)
    • Under de tre timmarna så ska parkeringsavgift betalas enligt gällande taxa, precis som för vilken bil och parkeringsplats som helst.
  • Om laddstationen är en snabbladdare:
    • Måste bilen vara inkopplad i laddstationen
    • Får bilen stå parkerad max 30 minuter
    • Är parkeringen (i 30 minuter) avgiftsfri.

Så egentligen kan man säga att:

  • Precis samma avgifter gäller för elbilar som för alla andra bilar förutom när det gäller parkering i en halvtimme vid snabbladdare, där elbilar får parkera gratis.
  • Elbilar får stå på alla parkeringsplatser där bilar får parkera, och om en elbil står parkerad på en elbilsplats måste den kopplas in i en laddare.
  • Laddbara bilar får stå parkerade lika länge som alla andra bilar på alla platser utom platserna som är reserverade för laddbara bilar, där de bara får stå i tre timmar i sträck dagtid.

Laddgatorna drivs också av olika leverantörer, så det gäller att ha koll på vilken app eller vilket laddkort du ska använda för att betala.

Det är inte omöjligt att lista ut reglerna och göra rätt, men det är definitivt inte lätt. I praktiken gör det också att det är lika dyrt att ta elbil in till stan som att åka vilken annan bil som helst. Det finns en gratis halvtimme att hämta vid en snabbladdare, men faktumet att snabbladdaren är dyrare än alla andra laddare gör att den där halvtimmen egentligen bara lönar sig om man ändå tänkt snabbladda i en halvtimme.

Om vi lyfter blicken för en sekund så är Stockholm en miljömedveten stad. Vi har bra möjligheter till sopsortering, vi har bra kollektivtrafik, vi har trängselskatt, cykelbanor och laddgator. Från politiskt håll verkar det också finnas en ambition att få bort privata, fossildrivna bilar från stan för att förbättra miljön och öka framkomlighet för kollektivtrafik och annat som behöver komma fram. Vi ser det bland annat i trängselskatt, höjda parkeringsavgifter, dubbdäcksförbud och kommande miljözoner som kommer göra delar av innerstan reserverade för eldrivna bilar.

På stadsnivå är det super. Det skickar tydliga signaler om vart vi är på väg, och faktumet att förslaget om miljözoner fick stöd av en majoritet i kommunfullmäktige tyder också på att det är en riktigt vi kommer fortsätta hålla ett tag framöver. Men på individnivå känns det faktiskt inte så.

I Västerås finns ett par laddplatser utplacerade i stan. Samma parkeringsregler gäller som för andra bilar, men elen är gratis. I Jönköping finns också ett antal laddplatser utplacerade, där elen förvisso inte är gratis (i dagsläget är priset 40 öre per minut eller 24 kronor per timme) men platserna är undantagna parkeringsavgift.

Bilkö en morgon. Det känns bättre att sitta i en bil som inte står på tomgång och bränner bensin medan man väntar, men det är fortfarande rätt trist.

Jag förstår ambitionen att göra det svårare och mindre attraktivt att ta bilen in till stan, inte minst när man fastnar i en bilkö på vägen till eller från stan i rusningstrafik. (Det är hemskt! Mindre hemskt i en elbil, men hemskt likväl.) Men det verkar inte som att biltrafiken kommer minska tillräckligt mycket inom överskådlig framtid för att det ska räcka, så en liten morot för alla som väljer att köra på el kanske vore på sin plats…

Typ:

  • Lägre trängselskatt. Det behöver inte ens vara mycket, men tillräckligt för att fungera som signal.
  • Lägre parkeringsavgift. Igen, det behöver inte ens vara gratis för att det ska kännas bra.
  • En grön signal (!) när en elbil åker igenom en vägtull.

I alla andra situationer så finns det så otroligt många fördelar med att ha en elbil, men just i Stockholms innerstad så suddas de ut. Man känner sig inte längre speciell. Det handlar liksom inte om att elbilar ska lyftas som den enda lösningen eller premieras så att köerna blir längre istället för kortare (samtidigt som de blir tysta och rena), utan det handlar bara om att försiktigt och subtilt säga ”staden ser dig, staden tycker att du är på rätt väg.”.

Sommarens sista sol i elbilslandet

När vi rullade ombord på gotlandsfärjan kändes det: jag hade semester. Trots värmen blev det inte så mycket ledighet förrän nu i augusti, men det gjorde egentligen inte så mycket. Cyklarna var med och bilen var i stort sett fulladdad, och jag såg ungefär lika mycket fram emot att cykla genom ett öde semesterparadis som att se hur Gotland är för elbilister.

I teorin är Gotland nämligen perfekt anpassat för elbilar: det finns inga motorvägar så hastigheten är sällan över 90 km/h, backarna är få och antalet lägenhetshus där man inte kan ladda i anslutning till en bostad är väldigt lågt.

Vi lät laddaren hänga vid huset så att det bara var att koppla in så fort vi parkerade.

Den första glada överraskningen var att huset vi hyrt lämpade sig alldeles utmärkt för att ladda på tomten. När vi kom fram med ungefär 20% laddning kvar tyckte bilen att det skulle ta runt 22 timmar att ladda fullt, eftersom den inte fick så mycket ström från uttaget. Det gick dock nästan alltid snabbare i verkligheten.

Ett fåtal gånger blev vi tvungna att ladda på andra platser än vid huset, som när vi körde ner till Djupvik och Klinte för att cykla längst Ekstakusten och passade på att åka runt lite i området. På vägen hem planerade vi in en middag i Visby, parkerade vid en laddstation och hade en trevlig kväll. När vi kom tillbaka var laddningen på 100% och allt var frid och fröjd.

På Gangvide farm hittade vi en till Zoe! 

Andra gånger trodde vi att vi skulle behöva ladda mer än vi faktiskt behövde, som när vi åkte ner till När för att gå på Energiexpo och stannade i Kattahammarsvik och Herrvik på vägen hem. De tio minuters laddning vi fick in vid en snabbladdare utanför ICA i Fårösund på vägen tillbaka räckte för att vi skulle ha 7-8 mils räckvidd kvar när vi kom fram till huset. Vi trodde att det skulle krävas åtminstone en halvtimme.

Kvällstur vid Lauters raukområde. Ofantligt fint. 

Nästa häftiga grej (som egentligen bara var en bonus) var hur otroligt framtid det kändes att susa fram genom alla de sagolika landskapen, helt tyst och utan utsläpp. Det kändes helt enkelt lite bättre.

Det som var allra mest märkbart var dock än en gång kostnaden. Vi körde i runda slängar 60 mil utspritt över en vecka. Den totala kostnaden för drivmedel: 83 kronor + växel. (Vi kvittade fri laddning vid huset mot en 50-lapp av hyran.) De 83 kronorna drog vi på oss när vi laddade vid diverse snabbladdare. Allt som oftast fanns det ett uttag för elbil som inte kostade något alls.

Och trots den låga kostnaden för drivmedel löpte vi aldrig någon risk att inte komma fram. Tio minuter eller en kvart vid en snabbladdare då och då räckte för att hålla oss vid, eller bara strax under, 100km-strecket i räckvidd när vi kom tillbaka till huset på Fårö. Och då inräknat att vi kunde ha värme/AC på i väntan på färjan till skillnad från alla andra som var tvungna att stänga av motorer för att inte stå på tomgång…

Rapport från en laddstolpe

Nu har jag åkt runt på el i ett par veckor, och jag har börjat landa i ett par saker. Men först och främst tänkte jag skvallra lite om vad jag tänker ta tag i inom en ganska snar framtid.

Jag har hört ett par oroade röster fråga samma saker:

  • Är tillverkningen av elbilar sämre för miljön än att köra en gammal bensindriven bil?
  • Är det farligt att ladda i ett vanligt eluttag?
  • Varför kör inte alla på el?

Alla är verkligen bra frågor, så jag tänkte ta tag i dem så fort världen börjar återhämta sig från semestern. Då tänkte jag också passa på att testa ett nytt grepp när det gäller inlägg, så stay tuned.

Den stora grejen som just gått upp för mig är hur lite problem jag haft med laddning. Jag bor i lägenhet och en sak som ständigt kommer upp i diskussioner kring elbilar och laddning är just att det inte finns någonstans att ladda när man bor i lägenhet. Det frågetecknet var också ett som jag redan från början visste att jag ville dra i för att försöka räta ut, och jag tänker göra ett första försök genom att kort beskriva hur min tisdag med elbil såg ut.

07.27: Jag åker från Johanneshov. Bilen står parkerad på gatan utan el och batteriet är laddat till ungefär 47% när jag sätter mig i den. Färddatorn tycker att jag kan köra typ 12 mil innan jag måste ladda.

07.48: Jag kommer fram till KTH. Eftersom mitt jobb här handlar en hel del om hållbara transporter kunde man tänka sig att det skulle finnas en superavancerad high-tech-laddare på en parkering i närheten, men icke. Vad vi däremot har är ett eluttag, så jag kopplar in bilen.

Laddning i eluttag på KTH. Dessutom en skymt av Zoes udda syskon: Renault Twizy.

15.27: Efter en intensiv dag sätter jag mig i bilen igen. Eftersom den inte stått inkopplad i en särskild laddare med starkare ström tycker färddatorn att jag kan köra typ 20 mil innan jag måste ladda igen.

16.02: Tillbaka i Johanneshov. Räckvidden är på strax under 18 mil och jag parkerar än en gång på en parkeringsplats utan tillgång till el.

Kvällen innan gjorde jag något liknande. Jag skulle åka på ett par ärenden i stan och passade på att ta bilen för att kunna ladda en stund. När jag åkte från Björkhagen stod laddningen på ungefär 35%. Efter att ha parkerat i ett garage med laddstation och gått runt i stan i två-tre timmar åkte jag hem med mer el i batteriet än när jag åkte hemifrån.

Gallerians garage har laddstationer på tredje våningen, och elen ingår i parkeringsavgiften. De har också kvällsparkering! 50kr för att parkera mellan 18.00 och 01.00.

Och såhär fortsätter det.

Jag trodde att jag skulle behöva planera långa laddsessioner vid starka laddare på bensinmackar utanför stan för att lyckas hålla batteriet laddat, men det var helt enkelt fel. Den enkla förklaringen, som jag helt hade missat innan jag började snubbla över den titt som tätt, är att man nästan alltid använder en bil för att åka till en plats och stanna där en stund. Lägg sen till att förvånansvärt många av de platserna har ett eluttag eller rentav en laddstation så räcker laddningen till det allra mesta.

Under 2016 reste storstadsbor i snitt runt 13 kilometer per dag med bil, och boende i förortskommuner till storstäder runt 24 kilometer per dag.

Det är såklart ett genomsnitt så det finns både längre och kortare resor. Men med tanke på att även elbilarna med kortast räckvidd klarar den distansen, och att ett biobesök, en veckohandling eller bara en promenad i stan räcker som tidsintervall för att ladda en bil tillräckligt för att täcka pendlingen borde räckvidden faktiskt inte vara något problem för storstadsbor. Vad gäller längre sträckor tänker jag vänta med att säga något tills jag haft tillfälle att prova själv. Mer om det vid ett senare tillfälle.

Mattias Goldmann: Det är ingen match längre!

Jag avundas dem som skaffar elbil nu. Så lätt det har blivit, på så kort tid. Sommaren 2011 körde jag Elbilsrekordet Ystad-Haparanda med elbil; bara sju år sen men en hel evighet sen om man jämför vad som fanns då med läget nu.

Bilen först. En Citroën C-Zero, som vi då skrev att den ”uppfyller högt ställda krav på komfort, säkerhet och prestanda, med en räckvidd på upp till 150 km”. Nu framstår den som en elbilarnas veteranbil; den som skaffar elbil nu kan räkna med tredubbla räckvidden (för i verkligheten kom man inte längre än tio mil med Cittran), har god plats för fem istället för knappt för fyra, och all modern säkerhetsutrustning.

Mattias Goldmann under elbilsrekordet 2011

 

Laddningen sen. 2011 invigde vi med Elbilsrekordet den första publika snabbladdaren i Sverige, hos Jämtkraft i Östersund. Det fanns också en på Arlanda, men den var nästan alltid trasig och dessutom bara till för den enda eldrivna taxibil som Taxi 020 hade under en tid. Nu finns det över 300 snabbladdare i Sverige, där man på den tid det tar att dricka en kopp kaffe eller käka en burgare har fyllda batterier igen. Vanliga laddare finns det nu ungefär 5000, nästan dubbelt så många som det finns bensinmackar. Därutöver finns det oräkneliga laddplatser i form av eluttag; det var så vi tog oss till Haparanda 2011 och det fortsätter att vara elbilens unika fördel; varhelst det finns ett uttag kan du ha full tank på morgonen. Eller som någon sade till mig i Moskosel utanför Arvidsjaur; ”sista macken har de stängt, men sista eluttaget har de inte tagit från oss”.

 

Pengarna därefter. Den lilla el-Citroënen och de nästan identiska elbilarna från Mitsubishi och Peugeot kostade 360 000 kronor, för sju år sen. Man fick drygt fyra stycken av Citroëns lite större , starkare, snabbare, rymligare, komfortablare, bensindrivna C1 för samma pengar. Nu hittar jag Elbilsrekordets C-Zero för 70 000 kronor med bara ett par tusen mil på mätaren – bara värdeminskningen har kostat ägaren ungefär hundra kronor per mil! Så går det när teknikutvecklingen är snabb; de nya elbilarna är inte bara mycket bättre utan har också blivit mycket billigare. Den som köper en Nissan Leaf, Miljöbästa Bil 2018, eller #Ettårpåel:s Renault Zoe betalar bara några tiotusenlappar extra jämfört med motsvarande bensinbil, och kan realistiskt köra in merkostnaden eftersom elen är så billig per mil och andrahandsvärdet nu börjar bli bättre.

2013 körde Mattias Goldmann en Nissan Leaf istället

Frågorna till sist. Elbilsrekordet var tidigt ute. Vi körde inte raka vägen till Haparanda utan lät resan bli 450 mil enkel väg för att så många kommunpolitiker, journalister och företagare som möjligt skulle få köra bilen. För de allra flesta var det första gången de testade att köra på el. Reaktionen var alltid de samma, i fem steg:

  1. Hur startar man motorn? Svar: den är redan igång, men låter inget
  2. Oj vad snabb! Svar: Ja, el ger full effekt direkt – du slår allt vid rödljuset
  3. Så dyr den är. Svar: Ja, men någon måste gå före i omställningen så att priset sjunker
  4. Hur laddar man? Svar: Varhelst du hittar ett uttag, på morgonen är bilen full!
  5. Men bara tio mils räckvidd, det duger inte. Svar: Jodå du kan snabbladda – fast bara på två ställen i hela Sverige

 

Nu är det andra tider. #Ettårpåel kommer säkert att få samma frågor om räckvidd, pris, andrahandsvärde, hur man laddar och mycket annat som vi känner igen från 2011 års rekordresa. Men svaren är helt annorlunda. Det kan vi tacka pionjärerna för – inte så mycket vi som körde till Haparanda, utan alla som skaffade en elbil redan då, medan kalkylen inte riktigt höll och motargumenten egentligen var för många och för starka. Tack vare dem är det nu nästan löjligt enkelt att byta till avgasfri bilism. I alla fall om man jämför med uråldriga 2011 års verklighet.

 

Mattias Goldmann är VD på Tankesmedjan Fores och driver 2030-sekretariatet. Han är också ettårpåels första gästskribent! Om du har några frågor når du honom på mattias.goldmann@fores.se

När hittade du en gratis bensinstation senast?

När man skaffar, lånar eller bara åker med i en fossildriven bil så pratar man väldigt sällan om hur man tankar. ”Vilka munstycken funkar för den här bilen?” eller ”Hur mycket rymmer tanken?” känns som frågor jag aldrig fått.

Med elbilar är det däremot typ det enda folk pratar om. Så för att dra mitt strå till stacken tänkte jag gå igenom vad jag lärt mig hittills, för att förenkla för alla som är oroliga för att det ska vara svårt att ladda en elbil.

Först och främst tänker jag erkänna att jag var lite nervös under Danmarks-roadtripen som jag gjorde i juli, men i backspegeln har jag insett att det aldrig var någon risk att jag skulle få slut på el. Det var verkligen bara räckviddsångesten som talade.

Men räckviddsångesten ledde också till något bra: jag läste på angående laddnätverk och strömstyrkor rätt frenetiskt, och när det väl kommer till kritan är det inte så komplicerat. Om man tar hänsyn till tre rätt enkla saker.

Först och främst, hitta en laddstation!

Det kryllar av laddstationer. Varje leverantör har en app eller tjänst som visar de egna laddstationerna, men för att hitta alla på samma vill jag tipsa om:

uppladdning.nu – ett privat initiativ som listar väldigt många av laddstationerna i Sverige och världen. Ibland svår att använda i en smartphone, men oftast funkar den alldeles utmärkt.

Chargemap – liknande uppladdning.nu men med mer internationellt fokus, och dessutom med ambitionen att skapa ett betalkort som funkar med alla större laddnätverk! Finns också som app. En svaghet med chargemap är den ibland verkar vara långsamt på att uppdatera platser. En fördel är att den tydligt visar vilka sorters uttag som finns på varje plats.

Sen finns fyra appar som varje elbilist bör ha installerade: InChargee.on Drive, Fortum Charge & Drive och Clever, var och en kopplad till ett större laddnätverk. Utmed E4 genom Sverige verkar en av de fyra ha en laddstation på typ varannan bensinmack, och i städer finns det nästan alltid något att tillgå. Företagen själva är också snabbast med att uppdatera info om sina egna stationer, och en fördel med att ha varje app är att det går att betala för laddningen direkt i appen. (Förutom när det gäller Clever! Där måste du skaffa ett abonnemang och ett laddkort först. Laddkorten går också att köpa på vissa ställen i landet, vilket vi lärde oss på väg ner till färjan i Helsingborg.)

InCharge och Fortum Charge & Drive har också laddstationer vid McDonalds- och Max-restauranger, så håll utkik även efter dem!

Därefter, kolla eluttaget.

För en elbil som inte kan snabbladda så finns det två alternativ: vanligt eluttag eller uttag för elbilsladdning. Det första heter i ladd-svängen ”Schuko” och det andra ”Typ 2”. Generellt finns det typ 2-uttag vid varje laddstation och det är att föredra över det vanliga uttaget, som ibland också finns på laddstationer, eftersom det verkar ha förmågan att ge bilen mer ström snabbare.

För snabbladdning finns två andra beteckningar, CHAdeMO och CCS. Till dem har jag dock inte kommit än, men stay tuned.

Om du vill läsa mer om laddning så finns det rätt bra information på chargehub.com, men sidan är på engelska.

Sist men inte minst, hur snabbt kan du ladda?

Utöver operatör och typ av kontakt finns en till beteckning att hålla koll på, nämligen hur mycket el din bil kan få ut från stationen. Den skrivs ut som kw och jag som inte har koll på ellära har faktiskt inte brytt mig om att gräva ner mig i vad den betyder. Allt jag vet är att högre siffra ger snabbare laddning, till en viss gräns.

För en bil som kan snabbladdas verkar fysikens lagar vara mer som riktlinjer, och snabbladdare är alltid märkta med 50kw eller mer. Men många snabbladdare har också ett typ 2-uttag märkt med 43kw. Så för en bil utan snabbladdningsmöjlighet kan en snabbladdningsstation fortfarande vara rätt relevant.

Steget under 43kw verkar oftast vara 22kw, och det går fortfarande rätt snabbt att ladda i ett sånt uttag. För en Renault Zoe kan man räkna ut laddtider här. Enligt den tar laddning från 0 till 80% 1 timme och 38 minuter, och hittills verkar det stämma. Att ladda fullt tar 2 timmar och 40 minuter. Enligt den tar också de sista 20 procenten 1 timme och 15 minuter. Det har jag inte testat, men jag tror att det stämmer. Det är lite samma som en smartphone: den sista biten laddning tar alltid längst tid.

Under 22kw finns 11kw och 7,4kw. Vid en sån station börjar det ta längre tid, 3 timmar och 20 minuter respektive 5 timmar för 0-80%.

Jag har också någon enstaka gång (faktiskt på laddgatan precis utanför kontoret) stött på laddstationer som är märkta 3,7kw. Där vet jag inte ens hur lång tid det tar, och eftersom parkeringstiden dagtid är begränsad till tre timmar kommer jag nog heller aldrig få veta.

Så för att sammanfatta alla dessa siffror och beteckningar i punktform:

  • Välj laddstation i någon av apparna eller på hemsidorna som är länkade ovan
  • Se till att din bil har rätt kontakt
  • Välj den station som har högst kapacitet i kw.

Sen finns det också en överkurs i ämnet, nämligen pris.

Vissa tar betalt per minut som du laddar. Priserna varierar, men oftast verkar de stiga i takt med att laddningskapaciteten stiger. En laddare på 43kw verkar alltså (oftast) vara dyrare än en på 22kw, vilket väl inte är så konstigt med tanke på att du behöver ladda en kortare stund vid en starkare laddare.

Andra tar betalt per kilowattimme. Här kan priserna variera, och det är bra att kunna göra en snabb överslagsräkning baserat på hur stort batteriet i din bil är. I mitt fall är batterikapaciteten på 41kWh. Ett pris på 3kr per kWh ger alltså en kostnad på 123kr för ett fullt batteri. Om jag har 60% laddning kan jag ladda ungefär 16,5 kWh, och priset blir då ungefär 49,5kr etc.

Generellt verkar det bli billigare att ladda vid en station som tar betalt per kilowattimme, men jag tänker inte ta gift på det.

Den enkla tumregeln är:

  • Ladda hemma/i ett vanligt eluttag hos någon du känner eller liknande så mycket som möjligt. Där är elen förmodligen billigast men laddningen tar längst tid. (Bra läge för långa middagar eller fikastunder med andra ord!)
  • Ta om möjligt en laddstation som tar betalt per kilowattimme eller som har ett väldigt lågt pris per minut. I Jönköping finns till exempel laddstolpar som kostar 40 öre per minut.
  • Om du måste välja en laddstation som tar mer betalt per minut, se till att hitta en med hög kapacitet så att du slipper stå allt för länge!

Det knäppa i det hela är att de dyra laddstationerna, här i krokarna betyder det 3kr per minut och 22kw, ger mig ett pris per mil på ungefär 13,4kr om jag laddar de snabbaste 70% av kapaciteten. Om jag hade kört en snål bensindriven bil hade priset per mil hamnat i krokarna 11,2kr med rätt seriös ecodriving. Plus skatt, plus värdeminskning, plus dåligt samvete, plus buller, etc…

I de bättre normalfallen, till exempel när priset per kilowattimme är 2,75kr som jag står vid just nu, är priset per mil ungefär 4 kronor och 2 öre. Om man har tur och hittar en gratisladdare eller laddar hemma vet jag inte ens hur man räknar ur priset.